Uthyrning skapar inga jobb

 

 

Förra veckan skrev Svenskt Näringslivs Niklas Beckman att bemanningsföretagen skapar jobb. Men arbetet finns redan, svarar Jona Elings, syndikalist och sakkunnig i arbetsrätt, i veckans Zenit. Utan bemanningsföretagen kan arbetarna dessutom gå ned i tid – med bibehållen lön.

 

Svenskt Näringsliv lever i en helt främmande värld, det visar sig tydligt i Niklas Beckmans debattartikel i förra veckans Arbetaren Zenit (nr 12/2010). Det är en värld där arbetstillfällen kan uppstå ur tomma intet. I denna värld uppstår fler arbeten, bara de arbetslösa vill arbeta. I samma värld kommer arbetslösheten att öka med de 60 000 personer som nu är anställda i uthyrningsföretag, om uthyrningsföretag förbjuds. Men i den verkliga världen har företagen gjort sig beroende av inhyrd personal. Om bemanningsföretagen skulle förbjudas från en dag till annan, skulle det uppstå en samhällsfarlig situation i och med bristen på arbetskraft.


I den verkliga världen behöver företagen få ett visst mått arbete utfört. För detta behövs arbetskraft. Hur mycket arbetskraft som behövs beror på hur många varor eller tjänster företaget har föresatt sig att producera. Det går utmärkt för arbetsgivare att själva anställa denna personal.


Men, Svenskt Näringsliv tycker synd om sina medlemmar. De ”vågar” inte anställa. De har en varierande efterfrågan på sina varor och tjänster, skriver arbetsgivarorganisationen. Men arbetaren har inte varierande efterfrågan på bostad och mat, det är därför daglönarna förpassats till historien och en arbetsrätt vuxit fram. För att det anstår ett civiliserat samhälle.


De tidigare debattörerna LO:s Per Bardh (nr 8/2010), Kurt Junesjö (nr 11/2010) och nu Svenskt Näringslivs Niklas Beckman, är alla lika fixerade vid lön och kollektivavtal när de debatterar uthyrningsföretagen. De verkar alla mycket nöjda över det kollektivavtal som finns i uthyrningsbranschen.
Men LO har missat något mycket väsentligt här. Före 1991 då lagen om privata arbetsförmedlingar kom till, utförde arbetare uppgifter åt företagen de var anställda av och för detta besvär fick de en liten del av det värde de själva skapade.


Efter 1991 kan ett företag hyra ut arbetaren som vara och tjäna pengar på det, sam-tidigt som företaget som hyr in varan också tjänar slantar på densamma, då i form av arbetskraft. Det visar mycket tydligt hur låga lönerna är i förhållande till vinsterna. Vi som arbetar får en mycket liten del av kakan, för kakan är tydligen så stor att två olika företag kan tjäna pengar på vårt arbete samtidigt – varan arbetare och arbetarens arbetskraft. Att LO driver så blygsamma lönekrav i avtalsrörelsen framstår i detta sken smått bisarrt.


Men lönen är inte allt. Kampen på arbetsmarknaden handlar framför allt om makt. Arbetslivets totala avsaknad av demokrati ifrågasätts sällan numera. Den reformistiska arbetarrörelsen släppte frågan om ekonomisk demokrati 1906 när de accepterade paragraf 23 (nuvarande paragraf 32), som gav företagen rätt att ”leda och fördela arbetet, fritt antaga och avskeda” arbetarna. Det absurda i dagens situation är att du kan vara anställd av ett uthyrningsföretag som leder och fördelar arbetet till en annan arbetsgivare som leder och fördelar arbetet.
Om vi skulle översätta den situationen till den politiska demokratin, är det som om du skulle få rösta på någon som skulle få rösta i riksdagsvalet åt dig. Det är ett mycket allvarligt problem som får konsekvenser för alla aspekter av arbetslivet.

 

Det är inte lätta tider för den som är arbetslös. Den som haft råd att betala sin a-kassa kan inte alls vara säker på att få någon arbetslöshetsersättning. Blir man anvisad ett arbete hos ett uthyrningsföretag men avvisar det, ryker ersättningen. Om man säger upp sig från ett uthyrningsföretag får man heller ingen ersättning. Alltså står valet för den arbetslöse mellan att hyras ut som en vara, eller få noll kronor i månaden. En liknande situation uppstår för den som inte kvalificerat sig för eller haft råd att gå med i någon a-kassa, den tvingas ofta ta anställning till vilka villkor som helst för sin egen överlevnad.
Svenskt Näringslivs Niklas Beckman påstår att arbetare, särskilt unga, tycker om att hyras ut. Att det ger en chans att komma in på arbetsmarknaden. I så fall ska inte a-kassan gå förlorad för den som väljer bort uthyrningsföretagen, dessa företag kommer ju då kunna finna all den personal den behöver utan statliga påtryckningsmedel. Tills detta är satt i verket är det rena gissningar att påstå att arbetare söker sig till uthyrarna för att få kontakter, referenser och en språngbräda.

 

I den verkliga världen skapar inte uthyrningen av människor några jobb. Det gör däremot att införa 30-timmarsvecka och eller dra ner på arbetstakten, med bibehållen lön naturligtvis.
Det kommer att finnas pengar i överflöd när endast ett företag i taget får göra pengar på vårt arbete.


Ett annat sätt är att anställa i den offentliga sektorn, som är oerhört pressad efter många omgångar av stora nedskärningar. Välfärd ger jobb! Ett mer långsiktigt förhållningssätt är att demokratisera arbets-livet. Steg ett är att skrota paragraf 32.
I skolböckerna kan man läsa att det finns något utmärkande för kapitalismen i motsats till feodalism eller slaveri. I det kapitalistiska samhället kan människor själva välja om, när och till vem de säljer sin arbetskraft. Situationen i Sverige i dag kvalar inte in i den definitionen alls. Vår arbetarklass går mot en tillvaro som livegna.
Vi har ett århundrade bakom oss där många diktaturer föddes och krossades. Låt oss detta århundrade prioritera att krossa marknadens diktatur.


Arbetaren Zenit 31 mars 2010

 

 

Niklas Beckmans debattinlägg