Tyst i klassen

 

 

Kunskap är makt och därför måste den fördelas. Så lyder en anarkistisk devis som är lika aktuell varje gång en ny termin börjar, som just nu. Kanske känns den extra viktig efter de stora studentprotester som ägt rum i Italien och Storbritannien under december. Nedskärningar i högskolan och kraftigt höjda terminsavgifter fick hundratusentals studenter att demonstrera och ockupera.

 

Till och med attackera prins Charles och han fru Camillas bil i London. En inte helt missriktad aktion med tanke på att Charles söner har gått på Eton, det berömda pojkinternatet grundat på 1400-talet där ett läsår går loss på hela 30 000 pund. I skuggan av de siffrorna framstår nog Englands nya maxtaxa på 9 000 pund per högskoleår som ett reapris.

 

Avgifter, och framförallt höga sådana, är ett effektivt sätt att hålla arbetarklassen borta från högskoleutbildningarna. I Sverige är utbildning fortfarande avgiftsfri, förutsatt att studenten är EU-medborgare. Och det har historiskt gjorts rejäla ansträngningar för att fördela kunskapen, makten. Redan 1967 infördes komvux, och tio år senare sjösattes den smått revolutionerande högskolereformen.

 

Dess främsta mål var ”att ytterligare öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för andra studerandegrupper än de traditionella, och därmed främja den sociala utjämningen”. Knepen var bland annat införandet av högskoleprovet, som sedan dess skrivits av fler än en miljon, och den så kallade 25:4-regeln, det vill säga att den som var 25 år fyllda och hade arbetat i minst fyra år automatiskt fick högskolebehörighet. Dessutom gav det extra poäng att lägga till resultatet på högskoleprovet.

 

Redan första året efter reformen steg antalet nybörjare på högskolan med 20 000. Framförallt kvinnorna tog plats i den akademiska världen. 1976 var andelen kvinnor 43 procent och bara ett år senare utgjorde de 53 procent. Men den ”sociala” snedrekryteringen, eller arbetarklassens tillträde till högskolan, gick det sämre med.

Inte förrän på 1990-talet uppnåddes någon minskning att tala om, men fortfarande var den blygsam jämfört med den könsmässiga utjämningen: 18 procent studenter från arbetarhem blev 24 procent.

 

25:4-regeln avskaffades inför antagningen till höstterminen 2008. Samtidigt försvann även den särskilda urvalsgrupp för sökande med resultat från högskoleprovet i kombination med arbetslivserfarenhet. Den som i dag läser in högskolebehörighet på komvux placeras i en betydligt sämre antagningsgrupp än andra. Det är numera även förbjudet att läsa upp redan godkända gymnasiebetyg. Och antalet utbildningsplatser hade efter två års alliansstyre minskat med 40 000, tack vare att Borg i den allra första högerbudgeten kapade hela stadsbidraget till komvux.

 

Det vore mycket bättre om Moder Svea utbildade sin arbetslösa befolkning i stället för att bussa den i famnen på jobbcoacher. Som det ser ut nu går utvecklingen i motsatt riktning. Det är inte svårt att lista ut att också vi går mot en framtid där man måste betala ur egen ficka för att kunna plugga. Med de spridda skurarna studieförsvårande lagändringar evakueras arbetarklasselementen från högskolevärlden och makthavarna minskar risken för framtida protester av italienska eller engelska mått den dag utbildning börjar kosta pengar.

 

Först ut med knegarpacket till bemanningsföretagens gamnackar, sedan låser vi grindarna och sväljer nyckeln, snabbt. Ett socialt rensat campus är högerns huvudkudde. Så kan Victoria och Daniels bil kanske undgå att bli sönderslagen av en oidentifierad maskerad kvinna som sett sin framtid smulas sönder av klassegoistiska högerpolitiker.
 
Vi får aldrig glömma att det bara är ett spel. Vi är smarta. Vi kan plugga, lära oss, klara av prov och tentor. Vi kan till och med få diplom och utmärkelser och nobelpris. Men vi är lika smarta och viktiga också om vi låter bli. Och det bästa är att vi kan skapa en helt ny skimrande värld utifrån våra egna huvuden.

 

Arbetaren 19 januari 2011