Timmar värda att slåss för

 

 

”Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet.

Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned.” Så inleds berömda Rätten till lättja av Paul Lafargue som kom ut 1883

 

Lafargue var anarkist och deltog i Pariskommunen, och var gift med Karl Marx dotter Laura. Man kan hoppas att Laura Marx fick åtnjuta ett visst mått av lättja, och inte som dåtidens och dagens kvinnor tvingades arbeta både på arbetsmarknaden, till lägre lön än männen, och oavlönat i hemmet.

 

Lafargues krav har delats av många. I Sverige lagstiftades åttatimmarsdagen redan 1920, men då arbetade man sex dagar i veckan och sammanlagt 48 timmar. För 40 år sedan genomfördes den senaste arbetstidsförkortningen, den som gav oss 40-timmarsveckan. Efter det har kravet på 6 timmars arbetsdag drivits av en bred vänsterfront. Framförallt har de kvinnodominerade organisationerna varit tongivande i frågan. Som Grupp 8, Kommunalarbetarförbundet och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet för att bara nämna några.

Argumenten var många, stora och ideologiska. Med sextimmarsdag skulle föräldrar hinna vara med sina barn. Män och kvinnor skulle få förutsättningar att dela på hemarbetet, och dessutom skulle arbetslösheten minska eftersom de med jobb skulle jobba mindre.

 

Men så hände något valåret 2006. Både Kommunal och S-kvinnor slopade sina krav på sex timmars arbetsdag. Kommunal efter att i en medlemsundersökning 2005 fått veta att 76 procent av deras medlemmar ansåg att arbetstidsförkortning var viktigt eller mycket viktigt.

”65 000 medlemmar i Kommunal arbetar deltid och vill arbeta mer. De klarar sig inte. Då kan vi inte arbeta för att alla ska ha kortare arbetstid”, uttalade sig Kommunals ledning utan att låtsas om att många av deras medlemmar skulle få heltidsarbete med heltidslön om sextimmarsdagen infördes.
 
Utan sextimmarsdagen som övergripande lösning lämnades fältet fritt för högern att finna lösningar på de problem vänstern formulerat. Mot det ojämlika arbetet i hemmet skulle avdragsgilla pigor råda bot, ansåg Centerpartiets Maud Olofsson.

Föräldrars stress och tidsbrist skulle lösas genom vårdnadsbidrag där kvinnor fick en symbolisk ersättning för att vara hemmafruar, drev Kristdemokraterna. Och arbetslösheten skulle kuperas inte genom att dela på jobben, utan genom sänkt skatt på arbete, för att detta på ett ännu inte förtydligat vis skulle få nya arbeten att uppstå ur tomma intet. Bakom denna linje stod Moderaterna.
 
Och vänstern hade just ingenting att svara med. Högern vann valet, och fyra år senare hölls nya val. Då hade vänstern gnuggat geniknölarna och funnit att butler i tunnelbanan kunde lösa befolkningens kniviga så kallade livspussel. I valrörelsen kom det fram att Ylva Johansson (s) använt RUT-avdraget.
Förklaringen var mycket lam. Mona Sahlin sade att: ”Det finns och då ska det vara öppet för alla som tycker att man har råd att utnyttja det. Jag har ingen moralisk synpunkt oavsett vem som använder det.”

I stället för att berätta under vilken extrem press många kvinnor lever i dag, att få har skuggan av en chans att hinna med arbetet på jobbet, arbetet hemma och barnen. Tänk om Johansson hade sagt ”Jag skäms ända från benmärgen men jag orkade inte, jag kapitulerade. Vi måste hitta en rättvis lösning på kvinnors dubbelarbete.”

 

De rika tjänar på hög arbetslöshet. Lönerna kan hållas nere och arbetsrätten försämras. Trötta arbetare är apatiska och gör mindre motstånd, slöa fiskar sprattlar mindre helt enkelt.

Och Luther har lärt oss tjäna Gud genom vårt arbete, hur sekulära vi än låtsas vara. Men att vänstern inte hårdsatsar på sex timmars arbetsdag är obegripligt och skadligt. Om kravet känns mossigt kanske vi kan ändra det till fem timmars arbetsdag. Rätten till lättja betyder rättvisa och vila.

 

Arbetaren 8 december