Sveket mot arbetarkvinnorna

 

VARJE MÄNNISKA EN Ö. Varje arbetare en egenföretagare med f-skattebevis, individuella avtal

med arbetsköpare och sju karensdagar. Varje arbetare utan företag en individ. Lönen individuell liksom

lönesamtalet och pensionsspekulationen. Anställningsformen företrädesvis genom bemanningsföretag,

att hyras ut som en vara eller ett ting. Varje arbetare en lojal, rädd och ensam själ på en arbetsmarknad med stora fallgropar och spensligaräddningsplankor.

 

Varje kvinna två öar. Egenföretagaren och egenföräldern. Ensam också i den sociala fabriken med

hemarbete och barnomsorg inklusive planering, budgetering och huvudansvaret för familjens sociala

kontakter med släkt, vänner, skola, förskola, sjukvård och tandvård. Om en kvinna slipper undan är det

ofta en annan som tar vid. Hon heter RUT och sköter flera hem på samma dag. Sist på dagen när hon är

som tröttast börjar arbetet i hennes eget. Varje kvinna en dubbelarbetande, lojal, rädd och ensam själ i det samhälle hon bär på sina axlar.

 

Det personliga är politiskt har vi fått lära. Till synes individuella problem visar sig vid vidare betraktelse allt som oftast vara strukturella problem. Vi vet också att kollektivet är det starkaste vi har, att summan är större än delarna, och att solidaritet är en viktig nyckel i kampen för en ny värld.

 

DÄRFÖR HAR VI BEKÄMPAT den individuella lönesättningen. Inte så att vi klankat ned på den som råkat få högre lön än sina arbetskamrater, utan mot systemet som sådant. Bemanningsbranschen har vi duckat för och i stället riktat stridsåtgärderna direkt mot de företag som hyr in varorna. Som hyr in oss. Eller åtminstone våra kroppar.

 

Vi har fortsatt att förhandla tillsammans och vägrat bli öar. Det är nämligen aldrig frågan om att arbetsköparen verkligen vill se oss som vi är, med olika behov och förmågor, utan om att härska

genom att söndra. Rensa ut de svagaste länkarna och krossa dem.

 

I den sociala fabriken har poängen förlorats. Där härskar idén om att lösningen skulle vara individuell.

Att kräva ansvar och arbetsinsats från den man lever med. Det är fint. En lyckad feminist diskar bara varannan gång. Hur det går för de miljontals kvinnor som misslyckas i dessa hemmets förhandlingar, ja det tycks göra detsamma. Trots att det är få vänstersympatisörer som ser ned på de arbetare som har lägst löner, är det många som ser ned på de som arbetar mest i hemmet. Som om inte dubbelarbetet vore nog, lägger den borgerliga feminismen på ett kletigt lager skuld och skam på våra systrar.

 

I stället för att kämpa för strukturella förbättringar som utökad barnomsorg, högre föräldrapenning,

sex timmars arbetsdag och kollektivhus duger en statusuppdatering på ett socialt medium om att mannen i hemmet byter blöja. Frågan är vilka som verkligen borde skämmas!

 

I ARBETARRÖRELSEN SES feminism som lite tjatigt och jobbigt. Den sociala kvinnokampen sorterar inte heller in under arbetsplatskamp och har därmed inte någon garanterad plats i den fackliga världen. Bland de borgerliga feministerna ses arbetarkvinnan som obildad, svag och innehavare av misstänkta lojalitetsband till arbetarmännen (vilka varje borgerlig feminist mycket väl känner till är de värsta sexisterna på denna jord). Trots att arbetarkvinnorna utgör en majoritet både av jordens kvinnor och av arbetarklassen, är det få som vill ha dem med i sina led. Och så sitter vänsterns och kvinnorörelsens snillen och grubblar på varför skitsystemet består.

 

Arbetaren 8/2011

 

 

 

 

                              

© Jona Elings 2007-2012