Kvinnor, ta täten!

 

Det är fräscht igen att vara hemmafru. Baka cupcakes iförd käckt förkläde, stryka servetter av tyg och hålla barnen undan från förskolan så lång tid som möjligt. Bitar av attitydförändringen kan tillskrivas den subkultur som omgärdar moderskapet. Det är viktigt att bry sig om sitt hem och framförallt sitt kök, för barn tycks avlida av dammråttor och halvfabrikat. Annat finns mer generellt i kvinnorollen. Bröllopsmani råder inte bara i kungahuset. Att leva för sin man, genom sin man (och ha en man såklart) är den grund varpå kvinnans lycka vilar. Teppanyakihäll är bättre än anställningsskydd. Att nöja sig med mindre än allt är kokett och trivsamt.

 

Kvinnor har använts som arbetskraftsreserv, både historiskt och i nutid. I tider av brist på arbetare har sociala strukturer som gratis skolmat och förskola inrättats. Då arbetslösheten blivit betungande för statskassan har myten om det goda hemmalivet, mammalivet, odlats och spridits. På samma sätt har immigranter med eller utan papper använts som reservpool, vars storlek styrts genom att ratta på det rasistiska reglaget.

 

I industrialismens och arbetarrörelsens vagga var kvinnor inte välkomna att organisera sig fackligt. De yrkesarbetande kvinnorna betraktades ofta som lönedumpare, och ibland till och med som svartfötter. Man kollektivavtalade om olika lön. Resultatet blev att de kvinnor som organiserade sig fick lägre lön än sina oorganiserade systrar! Nu är det ändrat. Men mansdominerade Metall anser fortfarande att kvinnodominerade Kommunal ska hålla tillbaka sina lönekrav. Enstaka kvinnor på ledande fackliga positioner tycks verkningslöst. Också här finns parallellen till immigranterna. Fortfarande organiserar enbart ett LO-förbund papperslösa arbetare. Vad biter då på över ett sekel av diskriminering från den egna klassen?

 

En rörelse som har samhällsförändring på agendan borde inte bemöda sig med att kvotera in kvinnor i toppen. Den har att besätta varenda post med en kvinna. Helst sådana utan svenska pass. Åtminstone tills dess allt är vält över ända och en ny värld tar form ur spillrorna av den gamla. Kvinnor utgör en absolut majoritet av arbetarklassen. Kvinnor, mödrar och deras barn har spelat avgörande roller i de flesta revolutioner. Att inte förmå mätta sina barn leder till hungerkravaller och dessa har många gånger fungerat som startpistol för generalstrejker och stora uppror.

 

Det är ett fundamentalt misstag att låta klasskampen styras av vita män. Så stort är det misstaget att hela vänstern tycks stagnerad i ett Europa där högerextremism i stället brer ut sig. Allt medan potentiella kamrater läser bröllopstidningar och testar nya kakrecept från Amerika. Är det inte värt att pröva att låta arbetarklassens strykpåsar ställa sig i det främsta ledet. Det värsta som kan hända är att vi fortsätter stå på botten och nostalgiskt sjunga visor från förr (men med basstämman bytt mot sopraner).

 

”Man säger, det har försökts så mycket, men det är omöjligt att organisera kvinnorna. Jag svarar, det har trots allt icke gjorts nog. Det kan aldrig göras nog.” skrev Elise Ottesen Jensen i Brand 1927.

Det äger sin giltighet fortfarande. Men det är dags att låta kvinnorna organisera kvinnorna nu. Organisera kvinnorna, och männen.

 

Arbetaren 17 februari 2011

 

 

 

 

 

 

 

 

                              

© Jona Elings 2007-2011