Kvinnomysteriet

 

Kvinnans kropp har betraktats som avvikande och sjuklig sedan 1800-talets mitt. Läkare, psykologer och filosofer byggde med hjälp av olika vetenskapliga modeller upp en bild av kvinnan som kanske fortfarande påverkar kvinnors självbild, hälsa och vård, menar Jona Elings, som läst om feministklassikern Den mörka kontinenten av Karin Johannisson.

 

Kvinnokroppen inspirerade många tänkares fantasier. Darwin stod för en anatomisk-fysiologisk modell. Kvinnan hade stannat i den evolutionära processen och besatt egenskaper ”karaktäristiska för de lägre stående raserna” menade han i The descent of man, and selection in relation to sex (1871). Ännu mer snurrade kanske Herbert Spencer till det i sin uttolkning Teorin om livsenergins konstans. Den gick ut på att kvinnan med sin livmoder förbrukade sin livsenergi på att reproducera och att det därför var rimligt att hon i sociala och intellektuella situationer var handikappad.

 

Kopplingen mellan rasbiologin och könsbiologin var påtaglig. Kvinnan ansågs som den bästa rasbiologiska modellen på grund av ”Lägre grad av biologisk varietet”, det vill säga att har du sett en kvinna har du sett alla. Hon var en halvvarelse mellan man och barn, mellan europé och neger. Idag är rasbiologin förpassad till historiens skamvrå. Men könsbiologin lever kvar. Karin Johannisson spekulerar att den skapades för att begränsa kvinnans liv till reproduktion och omsorg, och hittar stöd hos dåtida forskare. Heinrich Ploss skrev tex ”De hittills funna skillnaderna är tillräckligt viktiga och karaktäristiska för att kunna gendriva också de ivrigaste förespråkarna för kvinnoemancipationen, särskilt som dessa skillnader är medfödda och inte förvärvade (1905)

 

Borgarklassen hade egna kvinnoideal som fungerade som klassmarkör. Den ideala kroppstypen markerade tillbakadraget inomhusliv. Små vita händer mot arbetarkvinnans stora röda; mjuka armar mot hennes muskulösa; hög panna mot arbetarklassens låga; vit hy mot bondkvinnans solbrända, skriver Johannisson. Svält och korsett var verktyg för att uppnå detta. Hela sättet att vara spelade roll, att rörelserna såg harmoniska ut, att hållningen var vacker, och på det en oskuldsfull, ömtålig framtoning. I en kvinnouppfostringsbok från slutet av artonhundratalet slås det fast att ”Om en ung flicka kan gå en mil utan att blekna eller klaga öfver trötthet är det att befara att hon ej är riktigt qvinlig”.

 

Mot detta vände sig de borgerliga feministerna. De såg arbete i allmänhet och kroppsarbete för kvinnor i synnerhet som en del i frigörelsen, till stort förtret för de socialistiska feministerna. Alexandra Kollontaj gick så långt att hon sa sig vara motståndare till feminismen. ”Arbete leder kvinnan raka vägen till hennes ekonomiska oberoende, men de rådande kapitalistiska förhållandena gör arbetets villkor outhärdliga, katastrofala för henne; dessa förhållanden kastar ned henne i den mest avgrundslika fattigdom och utsätter henne för den kapitalistiska utsugningens alla fasor” röt hon ifrån i Kvinnofrågans sociala grundvalar från 1909. Med tanke på Kollontajs kamp för att gravida kvinnor skulle slippa de tyngsta jobben, för föräldraledighet och barnomsorg ter sig antipatierna mot feminismen ganska begriplig.

 

Det här skulle kunna vara exempel på lustiga historiska förvecklingar, men dessvärre tycks sinnebilden av kvinnokroppen leva kvar i våra huvuden. En forskare som tydligt anslutit sig till de föråldrade rönen är Annica Dahlström, professor i neurobiologi. 2007 publicerade hon boken Könet sitter i hjärnan och skickade chockvågor genom det svenska forskarsamhället med sina påståenden att kvinnors hjärnor är evolutionärt utmejslade för att ta hand om barn, medan män är biologiskt olämpliga för samma uppgift. Dahlström hävdar samtidigt att män är långt mer intelligenta än kvinnor, men att detta maskerats genom att man sedan 1950-talet låtit manipulera IQ-tester till att gynna kvinnor.

 

Det finns också forskare som ägnat sig åt att belysa konturerna av en könsmaktsordning både i det stora och i det lilla. Hudläkaren Filippa Nyberg noterade att tvättsäcken i herrarnas patientomklädningsrum behövde tömmas oftare än den i damernas, trots att psoriasis och eksem som de flesta patienterna led av är lika vanligt bland kvinnor som hos män. Det visade sig att männen oftare fick ljusbehandling på kliniken medan kvinnorna fick salvor på recept. När man jämförde kostnaderna var männens behandlingar avsevärt dyrare. Kvinnornas egenbehandling i hemmet subventionerade alltså männens behandling.

 

Hjärtinfarkter är ett annat kvinnomysterium som varit på tapeten ett tag. Å ena sidan finns de som propagerar för att kvinnors otypiska symptom på hjärtinfarkt måste belysas så de uppmärksammas av läkarkåren. Å andra sidan de som menar att kvinnors hjärtinfarkter är lika uppenbara som mäns är, de bara ignoreras i högre grad och de atypiska symptomen är en ful bortförklaring. Klart är åtminstone att kvinnors hjärt-kärlsjukdomar är både underdiagnosticerade, underutforskade och underbehandlade. Hos både män och kvinnor är hjärt-kärlsjukdom den vanligatse dödsorsaken.

Också gamla människor och diabetiker får hjärtinfarkter med så kallat otypiska symptom. Kvinnor, gamla och diabetiker är tre patientgrupper där hjärtinfarkt är vanligt.

 

Kanske är det dags att ändra definitionen av typiska symptom? Men traditionen att sätta mannen som norm och kvinnan som avvikare är legio inom medicinen. På de medicinska utbildningarna lärdes det bland annat tills nyligen ut att sträckförmågan i armbågsleden är noll grader. Utom hos kvinnor och barn, där femton graders ”överextension föreligger”

 

Fortfarande anses det rumsrent att utan forskningsstöd sammankoppla arbetarkvinnan med det djuriska och smutsiga. Under patologiundervisningen vid Karolinska Institutet kan man bland annat lära att livmoderhalscancer är vanligare bland kvinnor med låg socioekonomisk status. Inte på grund av att dessa i mindre utsträckning än andra söker vård, vilket finns studerat, utan på grund av ett promiskuöst leverne.

 

Den tvetydiga bilden av kvinnans märkliga kropp verkar finnas kvar. I ena änden finns journalförkortningen SVBK för sveda värk och bränn-kärring, nu oftare benämnt ”multipla diffusa symtom”. En inställning som avslöjar en syn på kvinnan som skröplig och gnällig utan rimlig anledning. Den borgerliga kvinnobildens kvarlämnade skelett. I andra änden förlossningsvården där kvinnan målas upp som ett djuriskt väsen, en varginna, med enorma krafter och hög smärttröskel som genom att suggerera sig själv och andas rätt kan föda vaginalt trots att kejsarsnittet sedan länge är uppfunnet. Inte helt förvånande är kejsarsnitt dubbelt så vanligt i rika kommuner som i fattiga.

 

Kanske är de biologiska skillnaderna mellan könen inte alls så stora som vi tror. Trots att nästan all medicinsk forskning gjorts på män har kvinnor högre livslängd. Kanske skyller vårdapparaten dåligt socialt bemötande på bristande forskning.  

 

Och hur gick det med feminismen då. Är vi annorlunda eller lika? Starka som arbeterskor och bönder (och män) eller porslinssköra som borgerskapets fröknar? I den feministiska idétraditionen bär vi uppfattningen att kön inte ska spela roll. Men i medicinsk forskning måste kön förstås spela roll. Standardförsökspersonen, en ung man som väger 70 kilo, behöver få sällskap av många andra. Kanske måste vi också inse att medan tuffa fysiska utmaningar kan vara befriande för kvinnor som lärt sig vara rädda om kroppen kan det vara en större lättnad för andra att bara ligga stilla en stund och vila.

 

 

 

Den mörka kontinenten, Karin Johannisson, Nordstedts 1994

 

Arbetaren oktober 2010