Hälsovådligt nyspråk

 

Högerns nyspråk är en aldrig sinande källa till häpnad. Ett av orden som används flitigast är arbetsförmåga. Låter ganska enkelt, förmåga att arbeta, men innehåller under den enkla ytan en sörja av smutsiga politiska åsikter baserade på den starkes rätt. Att minska antalet sjukskrivna personer har varit en så viktig fråga för alliansen att man utan att tveka gått över lik för att nå målen. Sedan årsskiftet dras tumskruvarna åt ännu ett varv.

 

Nu är det inte längre den sjukskrivande läkarens sak att bedöma den sjukes arbetsförmåga. Det ansvaret ges i stället till Försäkringskassans handläggare. Med tanke på hur mycket extra administrativt arbete som lagts på läkare under de senaste 20 åren måste detta ses som ett trendbrott. Men frågan är om inte den långa utbildningen och arbetslivserfarenheten som krävs för att legitimeras som läkare underlättar bedömningen av en sjuk medmänniskas arbetsförmåga något enormt. Om vi nu alls vet vad arbetsförmåga är.

 

Arbetslivsinstitutet ansåg redan 2006 att själva begreppet arbetsförmåga var på tok för vagt. (För er som redan glömt var Arbetslivsinstitutet världsledande på forskning om arbetslivet. Trots Björklunds tal om nya miljarder till forskningen lades det ned så snart alliansen fick makten 2006). I en rapport skrev institutet att definitionerna av begreppet arbetsförmåga ofta är fragmentariska eller oprecisa, och att individens arbetsförmåga är resultatet av samspelet mellan individens kapaciteter och arbetets krav på individen.

Fundera på det sistnämnda en gång till. Arbetets krav på individen är lika viktiga som individens kapaciteter. Visst låter det alldeles rimligt.

 

Men i så fall borde ju arbetsplatsen vara lika mycket patient som den sjukskrivne är det. Och det för i sin tur tankarna till företagshälsovårdens uppdrag fram till 1983, nämligen att betrakta arbetsplatserna som patienterna, som det sjuka. I vissa fall görs detta naturligtvis, om du opererat foten och arbetar sittande vid bildskärm jämförs behovet av fot med uppdraget sitta. Men den mänskliga kroppen har ju en annan viktig kroppsdel, nämligen hjärnan.

 

Elin Ekbladh disputerade vid Linköpings universitet 2008 på metoder att bedöma arbetsförmåga. Hon fann att bland de faktorer som påverkar arbetsmiljön betyder personliga kontakter mest och därefter kommer arbetets meningsfullhet.

 

Märker ni hur det retoriska schvunget i termen arbetsförmåga liksom fragmenteras och börjar betyda nya saker? Bra saker. Hur många människor borde av hälsoskäl avhålla sig från arbete om vi antar att meningslösa arbeten är skadliga? Ser inte dagens sjukskrivningsstatistik plötsligt skrämmande klen ut?

Regeringen kallar antalet sjukskrivna för ”ohälsotalet”. Omvänt har då alla ”osjukskrivna” god hälsa. Ett barn med ballong kan räkna ut att det är ett fullständigt orimligt antagande, ändå används begreppet flitigt av politiker och media i allmänhet.

 

Och det fiffiga är, att när sjukskrivningarna minskar för att Försäkringskassans bedömare säger att de sjukskrivnas arbetsförmåga är god, leder detta till ett minskat ohälsotal, alltså en förbättrad hälsa i befolkningen. Allt fixat hastigt och lustigt med lite nyspråk.

 

Det är få som kan vara sjukskrivna i dagens Sverige. Karensdagen är för kostsam och de osäkra anställningarna för många och Försäkringskassans regler för stränga. Sjuknärvaron kan vara en tickande ohälsobomb som vi kommer se konsekvenserna av vid epidemier och om några år då ignorerade förslitningsskador tar ut sin rätt.

 

Arbetaren ordinerar arbetarklassen slopad karensdag, förbud mot osäkra anställningar och en tillgänglig vårdcentral i varje område. Sväljes med ett glas vatten!

 

Arbetaren 13 januari 2011