Fusk som massförstörelsevapen

 

 

Vi blir allt mer amerikaniserade, hörs många beklaga sig. Genom populärkulturen som väller in från over there degenereras vårt språk och vår smak. Island framhålls som föregångsland som inte tillåter låneord, utan obevekligt uppfinner egna uttryck för samma saker.

Mindre upprörd stämning skapar det faktum att den politiska lögnen också tycks smitta av sig. Och då tänker jag inte på någon enstaka bluff som att Littorin gjorde en slags Clinton. Nej, det är snarare hela fenomenet. Det är okej att ljuga. Du behöver inte ha någonting på fötterna för att uttala dig tvärsäkert och vidta politiska åtgärder. Och en lögn som uppdagas är ingen politisk katastrof.

Tal om massförstörelsevapen leder genast tankarna till Irak och den invasion som dessa vapen ursäktade. Att vapnen aldrig fanns hörde inte riktigt till saken.
  
– Att be om ursäkt vore detsamma som att medge att man fattat fel beslut, sade George W Bush när han intervjuades med anledning av lanseringen av självbiografin Decision Points.

Här hemma pågår ett annat slags krig. De som angrips är de allra svagaste och mest utsatta grupperna i samhället, nämligen de som tvingas utnyttja våra sociala skyddsnät för att överleva. Massförstörelsevapnet heter fusk. Först hängdes de sjukskrivna ut som de största fuskarna. Miljarder kunde sparas om det blev ett slut på bedrägerierna, påstod alliansens företrädare utan att darra på manschetten. Nu vet vi att människor bara flyttats från ett försäkringssystem till andra, från sjukpenning till socialbidrag eller arbetslöshetsstöd.

 

Sen var det småbarnsföräldrarna som påstods systematiskt lura till sig stora summor skattemedel genom att anmäla vård av sjukt barn men ändå gå till jobbet. En enorm administration av Sovjetunionska mått byggdes upp för att kontrollera föräldrarna.

Förskolepersonalen skulle agera kontrollinstans och protesterade över att få ännu mindre tid för barnen. Hur stort var då fusket? Den gigantiska byråkratin fick inte ned antalet Vab-dagar alls, tvärtom ökade uttaget något. Byråkratin kostar ungefär 40 miljoner om året.

Och nu är det personliga assistenter som är det stora fusket. Minst en tredjedel av alla assistanspengar försnillas, hävdar polisen i Halland. Det kan naturligtvis vara sant, men går det att tro på ännu ett obevisat påstående av samma slag? Hur många gånger kan man lura ett folk?

 

Kanske spelar det roll vilken avsändaren är. När socialdemokraterna påstod sig vara ett arbetarparti samtidigt som det fattade beslut som försämrade arbetarnas situation, var det många som köpte lögnen och lade sin röst på S trots den ganska genomskinliga bluffen. Men med åren gick valen sämre och sämre. Då kom ett annat parti och påstod sig vara det nya arbetarpartiet. Vips fick det makten att fatta beslut som försämrade arbetarnas situation. Den lögnen håller än.

Och hur många tror egentligen på Sverigedemokraterna när det säger att de inte är rasistiskt? Hur kommer Maud Olofsson undan med fortsatt avdrag för hushållsnära tjänster trots att grunden för reformen, att skapa arbetstillfällen, visat sig misslyckats?

 

När ska hetsen mot sjuka, arbetslösa och funktionshindrade få ett slut, vi vet redan att det inte finns några massförstörelsevapen. Reinfeldt är naken, och det är ingen skön syn.
Lite raka rör kan väl inte vara så svårt. ”Jag vill bara vara ärlig” är numera en omskrivning för ”Jag vill bara vara sjukt otrevlig eller fördomsfull”.

Arbetaren tycker att det är fult att ljuga. Vi vill störta kapitalismen för att ge plats för en värld fylld av frihet, glädje och kreativitet. Det är politik – men det är faktiskt sant.

 

Arbetaren 25/11 2010