Debatt om boken "Å alla kära systrar!"

 

 

Kajsa Ekis Ekman tycker att Ann Heberlein är okunnig i sin recension av ”Å alla kära systrar!”. Och det kan nog stämma. Framförallt tror jag Heberlein är okunnig om hur 60-talets kvinnokamp gick till i praktiken. Närmare bestämt att en stor del av den föregick i hemmet. Kärnfamiljen analyserades på längden och tvären och ifrågasattes starkt. Man bildade kvinnokollektiv, man skaffade barn utan pappor. De som ändå valde livet i den av samhället sanktionerade familjeformen gjorde det med krav: vi ska dela på arbete hemma! Heberlein får bultande huvudvärk, sömnproblem och lider av kronisk trötthet, och detta är kvinnorörelsens tvångströja menar hon. Men det kan knappast skyllas på de äldre feministerna, utan på vår egen generations misslyckanden.

 

Kvinnorörelsen har av tradition varit ett medelklassprojekt. Klasskampen har å sin sida varit ett mansprojekt. Antingen kan vi bedrövas av dessa faktum, eller helt enkelt strunta i det, gå vidare och formulera det vi själva vill just nu. Kvinnor är inga offer, inte ens arbetarklasskvinnor. Jag är ledsen för att din mamma inte fick sova Ann, min mamma jobbade också natt och tog hand om mig på dagarna. Visst önskar man att det hade funnits fler kvinnor omkring mammorna, att dom hade kunnat hjälpas åt och delat sina mot- och framgångar? Att dom hade stängt av Maceien och gått på möte i stället?

 

På det politiska planet har vår tids kvinnorörelse fullständigt släppt kravet på sex timmars arbetsdag, trots att arbetslösheten är skyhög och det nu om någonsin är läge att dela på jobben. Och på det privata planet har vi givit upp idén om en jämställd familj. Vår generations lösning heter visst rabatterade pigor. De som gick före oss kämpade till sig föräldraledighet i stället för mammaledighet, ändå är det vi som stannar hemma med barnen. I lekparkerna blir papporna backseat-driveade av medföljande mödrar. Frihet är någonting man tar, inte någonting man får. Heberlein, ta en alvedon och låt surdegen ruttna. Ta med ungarna och kom över så äter vi halvfabrikat och planerar aktioner! Så vi ger våra döttrar en chans att dissa eller hissa oss, när vi skriver ner våra erfarenheter en vacker dag.


Opublicerad

 

Läs Ann Heberleins text